Handling: Vad jag längtade efter den här boken när jag hade läst ut Sandmannen, herregud! Två år senare kom uppföljaren och det första som händer är att jag blir lite besviken. Det är som om Sandmannen inte har hänt, som om det är en fristående fortsättning (som det så ofta ska vara i deckarserier) men jag vill ha en fortsättning på Sandmannen. Det första jag möts av är en höggravid Margot. Margot? Vart är Saga Bauer och Joona Linna? Vart är Jurek Walter? Vart är min fortsättning på det spännande och abrupta slutet i den tidigare boken? Det var bara att glömma alla tidigare händelser och fokusera på nya karaktärer och nya mord.

 

Margot är i och för sig en frisk fläkt i ett annars så stereotypt deckarlandskap. Hon lider bland annat inte av något missbruk. Det får däremot Erik Maria Bark stå för så helt befriat från klichéer är historien knappast. Men det är ju i alla fall något att känna igen sig i och man känna sig trygg med att veta vad man får. Överlag gillar jag annars karaktärerna och tycker att det är intressant att var och en har sin historia att bära på och att deras vardagliga liv också ges lite utrymme utan att för den delen ta fokus från morden, som jag tycker ska vara det väsentliga i en deckare. Däremot tycker jag att boken saknar lite av det tempo som föregångarna hade och den blir lite för lång. Det är inte förrän i slutet som det börjar dra ihop sig för en jakt på mördaren och innan man vet ordet av så är den över. Lite långsökt motiv till mordet också kanske men jag har överseende med det för jag hyser ändå någon slags förkärlek till deckare med seriemördare i spetsen. Även om den här inte riktigt känns lika avancerad som Jurek Walter. (Jag vet, jag ska sluta jämföra och tjata om Sandmannen nu men det blir lätt så när jag blev helt hänförd av den och inte kunde sluta läsa förrän den var utläst.)

 

Boken känns även lite amerikaniserad med Joona Linna som någon slags superhjälte som klarar av precis allting och som är mycket smartare än hela poliskåren tillsammans. Seriemördare är ju också ett sådant attribut som ofta hör hemma i amerikanska deckare och där är det också gärna en superhjältefigur som löser morden. Jag gillar det. Jag hade dock som sagt önskat att det var lite högre tempo för att den skulle träffa precis rätt hos mig. En sak som jag dock undrar är varför mördaren filmade sina offer? Jag känner att jag inte riktigt fick svar på det? Eller har jag missat något?

 

 

Betyg: 3/5

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon

 

Sandmannen (Joona Linna #4)