Titel: Vassa föremål
Författare: Gillian Flynn
Antal sidor: 279 (Inbunden)
ISBN: 97891 7499 5725
Publiceringsår: 2014 (Original: 2006)
Serie: -
Originaltitel: Sharp objects
Första mening: "Min tröja var ny, svidande röd och ful."
Handling: Camille Preaker åker på sin chefs begäran tillbaka till sin hemstad Wind Gap i Missouri för att rapportera om en tioårig flicka som är försvunnen. Året innan hittades en nioårig flicka död så polisen utreder redan försvinnandet som ett potentiellt mordfall. Camilles hemkomst blir dock allt annat än kärleksfull när hon åter träffar sin mor, sin styvfar och sin halvsyster efter åtta års frånvaro. Wind Gap är precis likadant som Camille minns det och det blir inte bättre av att ju längre intervjuerna med ortsbefolkningen pågår desto närmare kryper ledtrådarna tillbaka till hennes egen familj.
Omdöme: Det här är den första boken som jag läser av Gillian Flynn (Jo, det är sant!) eftersom jag tänkte att jag skulle läsa dem i den ordning som de har givits ut. Så det här är med andra ord hennes debutroman. Jag hade inga direkt förutfattade meningar om boken och således heller inte förväntningar vilket nog var bra. Det är långt ifrån en dålig bok, snarare mycket bra, men däremot är jag lite besviken över att jag på ett tidigt stadie kände att jag visste vem mördaren var. Jag ska erkänna att jag blev tveksam mot slutet men det berodde mest på att jag inte litar på min egen känsla, som den här gången faktiskt ledde mig rätt.
Den här bokens mörker ligger inte i brutala mord, även om det också förekommer. Istället lägger sig ondskan som en filt över hela handlingen och förvandlar det lilla samhället Wind Gap till en plats där solen aldrig lyser. Gillian Flynn har verkligen lyckats gestalta en mörk plats med den precis rätta känslan för att något ondskefullt när som helst kan hända. Det behöver inte ens hända något, det räcker med vetskapen om att det skulle kunna hända något för att man som läsare skrämmer upp sig själv. Det är snyggt gjort tycker jag. Det är annars en känsla som är svår att fånga i böcker, lättare med rörlig bild där användandet av musik eller ljussättning leder tittaren till rätt sinnesstämning. Men även om känslan är precis rätt så tröttnar jag faktiskt på att det inte händer så mycket. Camille går runt i sin gamla hemstad, försvinner in i dåliga barndomsminnen som slukar henne hel och lämnar kvar en bitter och hemsk människa. Det finns inte en enda karaktär i Wind Gap som framställs som sympatisk. Genom Camilles ögon föraktas alla som inte har lyckats lämna den gudsförgätna hålan. Det bidrar till stämningen men som läsare får jag svårt att engagera mig i upplösningen.
På tal om upplösningen så drar den ner helhetsbetyget för mig eftersom jag ganska tidigt i boken förstod hur det låg till, både med Camilles syster Amma och hennes mamma Adora. Jag hade gärna blivit grundlurad och förd bakom ljuset för att sedan chockas av ett oväntat slut. Ibland gör det dock inget om slutet står klart tidigt men här väntade jag hela tiden på att något extraordinärt skulle hända. Jag ville det kanske för mycket. Hur eller hur så är det en mycket bra bok, väldigt mörk utan att vara rå eller blodig. Det finns även en annan sak som jag inte uppskattar med mördarens karaktär, vilket jag såklart inte kan avslöja, men jag tycker bara att det kändes lite långsökt och orealistiskt. (Säger jag som avgudar psykiskt sjuka seriemördare och kan acceptera det allra mesta)
Betyg: 3+/5
4 kommentar(er)
