Omdöme: Det här är en bok som blåser dig av stolen om du inte håller i dig för här går det undan, rent språkligt dock inte så mycket rent innehållsmässigt. Huvudpersonen Joanna känns både fantastiskt stark, smart och rolig. Men ibland tycker jag att hon blir lite för mycket, lite för jobbig, och då läser jag ändå bara om henne. Det känns ändå skönt att läsa om en kvinnlig huvudperson som inte är perfekt, som har skavanker men som ändå är omtyckt. Dessutom älskar jag att läsa en ungdomsbok som tar upp bland annat adhd, marijuana, sex och kärlek mellan två tjejer utan att vara varken moraliserande eller predika för antingen det ena eller andra. Mer sådana här böcker, tack! Sedan kan jag tycka att det är lite väl mycket action i form av knarklangare och slagsmål och det känns bara lite orimligt. Men visst, jag köper det väl för att den inte istället ska falla på att vara alltför vardaglig. 

 

Jenny Jägerfelds språk går i snabb fart rakt och rätt fram utan att stoppa för något. Jag skulle beskriva språket som ett X2000-tåg, om jag skulle bli tvingad att krysta fram en bildlig metafor. Jag tycker att det är ruskigt bra på sina ställen, mest i hela boken. Men så finns det stunder då jag känner att jag blir mätt, att jag inte orkar läsa. Precis som med Joanna som karaktär. Allt blir för mycket på en och samma gång. Det har ju i och för sig sin charm med tanke på att huvudpersonen har just sådär mycket i huvudet på en och samma gång mest hela tiden. Men jag är inte van. Sedan förstår jag inte grejen med de engelska uttrycken? Precis samma sak som förekom i Vi måste sluta ses på det här sättet. Har det blivit en norm i svenska ungdomsböcker? Varför i så fall? Ska det vara coolt på något sätt?

 

Sammanfattningsvis måste jag förtydliga att jag rekommenderar den. Jag älskar språket och ämnena i boken och att den är modig och att den sticker ut och att den känns viktig ur ett större perspektiv än att bara agera underhållning. Varför är inte denna Augustprisnominerad?

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon