Titel: Låt vargarna komma
Författare: Carol Rifka Brunt
Antal sidor: 416 (Danskt band)
ISBN: 97891 8576 3511
Första mening: "Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen."
Handling: Fjortonåriga June Elbus har bara en enda person som förstår henne sedan hon och hennes syster har vuxit ifrån varandra och det är hennes morbror Finn. June blir dock ensam kvar när Finn är en av alla unga män som dör alldeles för tidigt i sjukdomen aids. Men snart blir June kontaktad av Toby, Finns "speciella vän" som hennes mamma uttrycker det och som ingen vill veta av. Det är början på en oväntad och omvälvande vänskap.
Omdöme: Den här boken bara dryper av melankoli, på ett ganska fint sätt. Den är tragisk men samtidigt hoppfull. Den är inte svart och inte vit. Boken lägger sig som en grå dimma och släpper sedan aldrig riktigt taget. Har ni slutat att gråta till Förr eller senare exploderar jag än? I så fall kan ni börja på den här. Jag är inte en sådan som gråter till böcker och så inte heller till den här men den här kändes både sann och äkta. (Till skillnad mot nämnda exempel som jag tyckte var lite fulspel med emotionell utpressning men det hör ju inte till den här recensionen.)
Jag gillar att författaren inte har tagit ett så pass hemskt ämne som aids och sedan använt sig av det för att skriva en berörande bok, för det skulle man kunna göra. Döden är inte framträdande, även om den genomsyrar hela boken, istället är det June och hennes relationer med andra människor som vi får följa. Och June är inte alltid perfekt och det är många gånger jag som läsare inte alls gillar henne, vilket jag gillar. Om ni hänger med på hur jag menar. Det händer dock i princip ingenting i boken, den är extremt stillsam och rör sig lite som en grå dimma också eller med andra ord inte alls.
Jag gillar historien som utvecklar sig mellan June och hennes syster, påminner mig mycket om Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Hela boken utspelar sig genom Junes perspektiv och ibland saknar jag att få veta hur Greta (Junes syster) tänker, jag antar att det beror på att hon fångade mitt intresse som karaktär mer än vad June gjorde men då hade ju boken sett helt annorlunda ut så det går ju egentligen inte att jämföra.
Jag gillar ju trasiga böcker som får mig att vilja hålla om min egen bröstkorg, den här nådde nästan ända fram dit. Jag blev berörd men stundtals blev jag även uttråkad. Språkligt var den bra men ingen fullpoängare. Jag blir berörd av samhällets som speglas, ett samhälle där aidssjuka undveks och blev skickade till andra sjukhus som ingen brydde sig om och så vidare men det är ju egentligen inte boken jag blir berörd av där, även om det framställd väldigt bra. Jag blir ju upprörd över världen.
Betyg: 4/5
0 kommentar(er)
