Titel: Misterioso
Författare: Arne Dahl
Antal sidor: 334 (Pocket)
ISBN: 97891 7503 2603
Publiceringsår: 2013 (Original: 1999)
Serie: A-gruppen #1
Originaltitel: -
Första mening: "Någonting trängde sig igenom vintern."
Handling: Två svenska finansmän har fått sätta livet till när Rikskriminalen inrättar en ny hemlig enhet där de anställda poliserna har befogenheter utöver det vanliga att hitta mördaren, det saknas i princip budget och det talas om att den här gruppen, som kallas A-gruppen, under inga omständigheter får bli lika misslyckade som Palmegruppen. Att det rör sig om en seriemördare står klart när morden visar stora likheter, bland annat i både utförande och brist på bevismaterial. Ledtrådarna leder till den ryska maffian och det handlar om att snabbt identifiera det nästa tilltänkta offret innan mördaren slår till igen.
Omdöme: Författaren har frångått mallen med den tragiska polisen i huvudrollen och fokuserar istället på en ny specialenhet som har oändligt med befogenheter, både när det kommer till resurser och till våld vilket karaktärerna inte är sena att påpeka till sina vittnen. Jag tycker att det blir lite rörigt att sätta sig in i de olika karaktärerna och de flesta snuddar vi bara på ytan, det är egentligen bara Paul Hjelm som vi får veta något om rent privatlivsmässigt och där råder ingen direkt lycka. Han är ingen missbrukare av något slag utan bara en väldigt torftig och tråkig människa, tycker jag, som ältar sina egna misslyckanden. Kort sagt så är inte karaktärerna det som får mig att fortsätta att läsa boken.
Rent språkligt fastnar jag inte alls och jag irriterar mig på de långa utläggningarna och målande naturbeskrivningarna som saknar betydelse för handlingen om karaktärernas inre själsliv. Dessutom finns det en hel del passager av det här slaget: "Någon släppte sig. Ingen tog på sig ansvaret." Det känns som en riktigt dålig polisparodi fast boken ska vara en seriös deckare, eller är det jag som helt har missförstått dess syfte? Sedan är det ett evigt tjat om Paul Hjelms blemma på kinden som antar olika skepnader beroende på vilken situation han befinner sig i och vad betraktaren vill att det ska likna, likt ett moln som kan anta vilka former som helst bara man vet vad det är man vill se. Sedan tycker jag att det är pinsamt att det förekommer en nästan två sidor lång onaniscen som jag inte alls kan se vad den har med själva fallet eller polisarbetet att göra? Nog för att det inte är en klassisk polisroman men det är ju ändå ett fall som ska utredas och inte Fifty shades of grey. Ytterligare en aspekt som var lite förvånande var hur dåliga alla inblandade var på teknik? Den gavs ju ut 1999 och nog måste väl slagning i databaser varit mer standard än undantag redan då? Och med hänvisning till onaniscenen så måste väl internetporren ändå ha etablerats vid den tidpunkten, något som Paul Hjelm tycktes oerhört förvånad och fascinerad av.
Även handlingen tycker jag är lite småtorr och jag finner ingen spänning i att det är två finansjättar som har fått sätta livet till och att A-gruppen tror att det är den ryska maffian som ligger bakom. Tempot är för långsamt, de är hela tiden för långt efter och när mördaren väl visar sitt ansikte känns motivet bara så tråkigt och overkligt. Som ni märker så är jag helt enkelt inte ett fan av den här boken alls. Men jag kommer nog ändock att ge författaren en chans till.
Betyg: 2/5
Böcker som jag tidigare har läst av Arne Dahl:
Mörkertal (A-gruppen #8)
0 kommentar(er)
