Omdöme: Det kan inte ha undgått någon att jag nästintill älskar Christin Ljungqvists tidigare böcker och det är kanske därför jag har dragit ut på den här boken lite. Inte riktigt vågat se efter om jag kommer att bli besviken eller fylld av längtan. Det visar sig att jag nog lämnas med varken eller. Jag är absolut inte besviken och jag imponeras över att jag tycker så mycket om samtliga hennes böcker, för tre i rad är mer än en lyckoträff. Samtidigt blir jag inte lika berörd av den här boken som av de tidigare hur mycket jag än vill. Det går långsamt och läsningen går trögt. Extra svårt blir det dessutom eftersom jag så gärna vill älska den. Det kan dock ha att göra med att jag inte var redo för en sådan här bok, där språket och känslorna får ta plats snarare än handlingen, att tidpunkten helt enkelt inte var rätt. För egentligen borde jag avguda den. Jag älskar språket, den är mörk och speciell och innehåller dessutom en massa musikreferenser som betyder mycket för mig. Ändå blir jag inte engagerad och jag kan inte riktigt förstå varför. Den har ju allt jag gillar.

 

Men, den är faktiskt ganska långsam och det händer inte särskilt mycket. Jag sitter även och väntar på att Hanna från de tidigare böckerna ska träda fram men hon lyser länge med sin frånvaro och när hon väl dyker upp är det som en liten bifigur. Jag hade helt enkelt väntat mig något annat utifrån baksidestexten. De övernaturliga inslagen får här inte lika stor plats utan gestaltas främst genom Finns huvudvärk, det är ingen som direkt ser några spöken eller känner av dem på annat sätt och jag tycker att det är bra att det perspektivet har minskat. 

 

Jag gillar Finn som karaktär och att han stammar stör inte läsningen på något markant sätt. Det gör snarare honom lite mer unik. Jag gillar den manliga vänskapen som gestaltas och jag gillar Finns syster som känns som den mest verkliga personen av dem alla trots att hon inte har en jättestor roll att spela. Jag gillar helt enkelt det mesta men ändå når den inte ända fram och in i mig. Jag gillar helt enkelt allt runtomkring men det är själva handlingen som inte känns tillräckligt drivande. Förlåt.