Titel: Playground
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 441 (Inbunden)
ISBN: 97891 0014 1066
Publiceringsår: 2015
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Ingen vet var vi hamnar när vi dör, om platserna som beskrivs bara finns inom oss, i synapsernas blixtrande system."
Handling: Löjtnant Jasmin Pascal-Anderson blir skjuten under en insats i Kosovo och hennes hjärta står still i fyrtio sekunder. När hon vaknar minns hon hamnstaden där dödsriket börjar, en våldsam plats där brottsliga grupper får allt mer makt. Men det är såklart ingen som tror henne och själv börjar hon tvivla på om det eventuellt bara var en dröm. Till den dagen då hon är med om en bilolycka och upplever samma sak en gång till. Jasmine klarar sig men hennes femåriga son kräver en operation som tvingar läkarna att stanna hans hjärta men Jasmine vet vad som väntar honom i döden och hon vet med all säkerhet att han då aldrig skulle komma tillbaka till livet igen. Den andra sidan är en mycket farlig plats och farligast av allt är lekplatsen.
Omdöme: Jag har svårt för livet efter döden, jag har svårt att läsa om det för att jag har svårt att tro på det. För mig blir det här alltså inte särskilt läskigt eller obehagligt eftersom det är så främmande. Däremot är det en väldigt rå bok där det mördas utan betänkligheter och där hamnstaden kan liknas vid den värsta sortens kåkstad, där regler och lagar har allt mindre inflytande. Fast det är nog ändå inte det mest obehagliga ändå. Det mest obehagliga måste vara Jasmine Pascal-Anderson själv, vad är hon för en människa? Utan några tveksamheter kastar hon sig in i döden flera gånger för att försöka rädda sin son, när hon i själva verket kanske bara gjorde allting värre? Inte nog med det så är hon beredd att offra alla människor hon möter så länge hennes son får leva. Det får mig att fundera över hur mycket ett liv är värt i jämförelse med ett annat? Jag förstår att hon värdesätter sin sons liv framför andra, men hur många ska behöva dö? Och vilken skuld lägger hon inte på sin egen son? Att hans liv har fått gå före så många andras, måtte han aldrig komma ihåg det tänker jag. Att jag inte gillar huvudpersonen är med andra ord milt uttryckt.
Det känns också som om boken hade kunnat kännas mer aktuell och angelägen, alla människor som håller till runt stationen för att de hoppas på att få återvända till livet. Alla dessa människor som lever i limbo. Som inte hör hemma någonstans men som ändå inte ger upp. Som på något sätt lyckas finna sig ett liv i ett mellanting. Jag gör associationer till flyktingströmmar och papperslösa, människor som väntar på domen. Men ändå känns det lite för perifert och fokus har istället lagts på våldet och blodet och stridsteknikerna. Boken har ett högt underhållningsvärde och är relativt spännande från första till sista sidan men mer än så blir den tyvärr inte.
Betyg: 2/5
Böcker som jag tidigare har läst av Lars Kepler:
Stalker (Joona Linna #5)
Sandmannen (Joona Linna #4)
1 kommentar(er)
