Omdöme: Det måste vara något med fenomentet norsk deckare som sätter griller i huvudet på mig, som gör att jag tror att jag kommer att tycka så väldigt bra om det men när det sedan kommer till kritan, eller i alla fall till den här författaren, så gör jag inte det. Kort och gott så tycker jag att den är både lite torr och långtråkig. Vilket jag tydligen även har tyckt om de två tidigare översatta delarna i serien, så varför blir jag fortfarande förvånad över min smått negativa reaktion? Det är stort fokus på polisutredningen och den beskrivs noggrannt och i detalj, något privatliv finns i princip inte att tala om varken hos William eller Line Wisting som ändå får sägas vara de två huvudpersonerna. Jag brukar inte föredra deckare som målar upp privatlivet som en del av historien men något vill man väl veta om karaktärerna man läser om? Som det är nu framstår William Wisting som den tråkigaste mannen i världen, har han inga laster? Inget som gör honom mänsklig? Vad är det för stereotypisk deckare som har en man utan personlighet som huvudperson? Inga beroenden. Inga svårigheter med det sociala samspelet med andra. Bra kontakt med sin dotter. Han fängslar mig helt enkelt inte. Vad är det som gör honom intressant? Det skulle kunna vara just det att han är så pass intetsägande men det håller tyvärr inte för mig, inte ens vanliga personer är så anonyma. 

 

Och vad är grejen med att böckerna översätts i fel ordning? Att den här boken kommer innan de två tidigare delarna? Vad är det för poäng med det? Nu gör det inte jättemycket eftersom det ändå inte finns så mycket berättat om William Wistings privatliv utan historien rör sig om ett enskilt fall men ändå. Det kan ju också bidra till att jag inte får någon kläm på karaktärerna. Vad jag har förstått så kommer dock nästa bok att ligga mer i fas med den norska utgivningen och vara nummer tio i serien.