Titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Antal sidor: 240 (Inbunden)
ISBN: 97891 7701 6953
Publiceringsår: 2017 (Original: 2015)
Serie: -
Originaltitel: Harpiks
Första mening: "Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor."
Handling: Liv bor tillsammans med sin mamma Maria och sin pappa Jens ute på den danska ön Hovedet. Där finns förstås även Livs tvillingbror Carl men det verkar bara vara Liv som kan se honom. Det är inte så lätt för Liv att förstå sin omvärld, särskilt inte när den största delen av hennes liv utspelar sig på familjens gård. Den enda kontakten hon egentligen har med den närliggande byn är vid mörkrets inbrott. Det är tur att hon då har en pappa som kan förklara precis allting. Som varför mamma har blivit så stor att hon inte kan lämna sängen eller varför de måste döda hennes farmor.
Omdöme: Jag har läst många groteska böcker genom åren, rent av äckliga, men jag har svårt att komma på en annan bok som jag nästan har fått kväljningar av. Jag tyckte att Granne med döden av Alex Marwood hade ganska groteska och ingående beskrivningar av obduktioner och jag tyckte att Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundqvist innehöll ungefär all världens ondska på en och samma gång men det är liksom ändå ingenting gentemot det här. Jag har helt klart hittat en svag punkt hos mig själv. Boken är helt enkelt för bra skriven på något sätt, jag får liksom fram så tydliga bilder i huvudet av råttor, kaniner som har förökat sig, skräp i stora högar som bildar små labyrinter i huset där det bara kanske går att ta sig fram och lukterna liksom skapar en odör från boksidorna. Usch! Det går bra så länge allt är beskrivet genom Livs ögon, för henne är ju det här en helt normal vardag. Men det är när en annan karaktär kliver in genom deras dörr som jag verkligen förstår hur det ser ut och jag får klaustrofobi bara av att tänka på det såhär i efterhand.
Det är ju som många har skrivit innan mig ingen deckare per definition och jag tycker heller inte att den är spännande på ett sätt som gör att sidorna bara sveper förbi. Det den har är ett mörker som få andra böcker lyckas åstadkomma, den författaren jag tycker att det liknar lite är Gillian Flynn som också skriver så att ondskan liksom sipprar istället för forsar fram. Egentligen är det väl ingen karaktär i boken som är direkt ond, ingen har onda avsikter men ändå begås det ondskefulla handlingar. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag är sugen på att plocka upp en riktig romantisk chiclit för att kompensera den här upplevelsen och det har aldrig tidigare hänt.
Författare: Ane Riel
Antal sidor: 240 (Inbunden)
ISBN: 97891 7701 6953
Publiceringsår: 2017 (Original: 2015)
Serie: -
Originaltitel: Harpiks
Första mening: "Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor."
Handling: Liv bor tillsammans med sin mamma Maria och sin pappa Jens ute på den danska ön Hovedet. Där finns förstås även Livs tvillingbror Carl men det verkar bara vara Liv som kan se honom. Det är inte så lätt för Liv att förstå sin omvärld, särskilt inte när den största delen av hennes liv utspelar sig på familjens gård. Den enda kontakten hon egentligen har med den närliggande byn är vid mörkrets inbrott. Det är tur att hon då har en pappa som kan förklara precis allting. Som varför mamma har blivit så stor att hon inte kan lämna sängen eller varför de måste döda hennes farmor.
Omdöme: Jag har läst många groteska böcker genom åren, rent av äckliga, men jag har svårt att komma på en annan bok som jag nästan har fått kväljningar av. Jag tyckte att Granne med döden av Alex Marwood hade ganska groteska och ingående beskrivningar av obduktioner och jag tyckte att Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundqvist innehöll ungefär all världens ondska på en och samma gång men det är liksom ändå ingenting gentemot det här. Jag har helt klart hittat en svag punkt hos mig själv. Boken är helt enkelt för bra skriven på något sätt, jag får liksom fram så tydliga bilder i huvudet av råttor, kaniner som har förökat sig, skräp i stora högar som bildar små labyrinter i huset där det bara kanske går att ta sig fram och lukterna liksom skapar en odör från boksidorna. Usch! Det går bra så länge allt är beskrivet genom Livs ögon, för henne är ju det här en helt normal vardag. Men det är när en annan karaktär kliver in genom deras dörr som jag verkligen förstår hur det ser ut och jag får klaustrofobi bara av att tänka på det såhär i efterhand.
Det är ju som många har skrivit innan mig ingen deckare per definition och jag tycker heller inte att den är spännande på ett sätt som gör att sidorna bara sveper förbi. Det den har är ett mörker som få andra böcker lyckas åstadkomma, den författaren jag tycker att det liknar lite är Gillian Flynn som också skriver så att ondskan liksom sipprar istället för forsar fram. Egentligen är det väl ingen karaktär i boken som är direkt ond, ingen har onda avsikter men ändå begås det ondskefulla handlingar. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag är sugen på att plocka upp en riktig romantisk chiclit för att kompensera den här upplevelsen och det har aldrig tidigare hänt.
2 kommentar(er)
