Vindsjälar (Jag måste verkligen göra slut med Malin Fors)
 
Titel: Vindsjälar
Författare: Mons Kallentoft
Antal sidor: 286 (Inbunden)
ISBN: 97891 371 37490
Serie: Malin Fors #7
Första mening: "Fingrar om en hals."
 
Handling: Sommaren vibrerar av hetta och på äldreboendet Keruben där Malin Fors dotter Tove sommarjobbar smälter de nästan bort i värmen. Det är bara när den omtyckta Konrad Karlsson hittas död som äldreboendet tycks frysa till is, vid första anblicken ser det ut att vara ett självmord. Men varför? Konrad som hade så mycket kämparglöd inom sig? En närmare obduktion visar att han har blivit mördad och Malin Fors kopplas genast in på fallet. Spåren tycks leda åt alla håll från motivet girighet till barmhärtighetsmord men inget verkar leda dem närmare en lösning. Samtidigt känner sig äldreboendets ägare förföljd och hotad, kan det ha något med mordet att göra? Är det egentligen störra än Konrad Karlsson själv?
 
 
Omdöme: Det var länge sedan jag tyckte att böckerna om Malin Fors hade börjat spåra ur och nu verkar Mons Kallentoft bara spotta ur sig dem rent slentrianmässigt. Det blir väl lätt så med långdragna deckare. Till sist går de att skrivas på rutin. Det är väl inte direkt något alls som tilltalar mig med den här boken, men jag ska försöka strukturera upp det hela lite.
 
Om vi börjar med själva huvudkaraktären Malin Fors så tycker jag att hon är så oerhört egoistisk att jag inte kan frammana några som helst sympatier för henne. Hon är dessutom ensamstående och alkoholist och passar därför perfekt in i polismallen som de allra flesta deckare brukar rätta sig efter. Jag måste nog erkänna att min antikampanj mot Malin Fors beror på att hon är kvinna (hur fördomsfullt det än är) och för att hon försummar sin enda dotter. Jag lyfter inte ens på ögonbrynet när Harry Bosch, Alan Banks eller Harry Hole gör exakt samma sak. Jag har så svårt att ta till mig att en kvinna kan känna den apatin (okej, starkt ordval men hon är nästan apatisk stundtals) gentemot sina barn. Kanske valde Mons fel huvudperson att skriva om helt enkelt. Jag har dessutom svårt för de andra stereotypiska karaktärerna som den manliga polisen som mer än gärna tar till hårdhandskarna, en kvinna på arbetsplatsen som känner sig hotad av en annan kvinna och en man som hellre vill ta upp körsången igen än att vara med sin adoptivdotter. 
 
Språket är som vanligt, kanske till och med lite lättare och lustigare. De döda rösterna i kursiveringarna är kvar men tack och lov så kan inte Malin Fors höra dem denna gång och de är inte heller så frekvent förekommande. Men språket som i de första böckerna kändes nytt och spännande känns nu mest som en börda. Vad är det för perspektiv boken är skriven ur? Vem är jag som läsare? Ibland är jag Malin Fors, ibland någon annan karaktär och ibland finns det ett allsmäktigt perspektiv och inte sällan blandas dessa upp. Som exemplet ovan, då man ser saker ur Svens perspektiv. Eller? Först är det Malin och sedan är det Du? Som något sorts andligt mellanting? Jag kan inte förklara det bättre än så.
 
Handlingen i boken kan kännas aktuell i och med att det handlar om privatiseringen av vården (Lite samma sak som Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind var inne på) och det kan få läsaren att tänka på sina egna värderingar. Ibland blir det dock lite mycket moralpredikningar för min del. Det är inte en politisk debatt jag vill läsa (dessutom en väldigt dålig sådan då bara ena sidan lyfts fram) utan en spännande deckare. Slutet ska jag inte ens gå in på. Det var för lätt. Allt var för lätt. Boken var för simpel och jag känner mig inte alls nöjd efter att jag har läst ut den.
 
 
Betyg: 2/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
Böcker som jag tidigare har läst av Mons Kallentoft:
Midvinterblod (Malin Fors #1)
Höstoffer (Malin Fors #3)
Vårlik (Malin Fors #4)
Den femte årstiden (Malin Fors #5)
Vattenänglar (Malin Fors #6)
 
 
#1 - Monika

Jag läste Den femte årstiden i somras och tyckte att han redan där började sparka åt så många håll att inget tog. Det blir liksom bara löjligt och jobbigt att läsa när politiska åsikter lyser igenom för mycket i en skönlitterär bok. Visst kan man ta med samhällskritik, men det får finnas gränser.

Vattenänglar har jag stående här oläst, sedan får vi se om jag fortsätter, men jag tycker nog att serien om Malin Fors borde ha avslutats redan.

Svar: Ja, nu tycker jag att det blir för mycket författarens egna åsikter. Jag vet inte om det är det men det känns som det, då ingen av karaktärerna i boken är särskilt politiskt insatt men kritiserar mer än gärna..
Ja man ska väl sluta när man är på topp, nu känns det som om böckerna kommer lite för enkelt för författaren. Lite slentrianmässigt.
Carolina Edvinsson

#2 - Lottens Bokblogg

Då var du uthållig. Det känns som om jag gjorde slut med serien efter Vårlik. Och jag kan instämma i det mesta du skriver. Fast jag kan nog irritera mig på manliga karaktärer som skiter i sina barn också. Fast möjligen på ett annat sätt.

Svar: Ja, det är konstigt det där. Jag vill ju inte kunna känna någon skillnad men det gör jag.. Tyvärr.
Carolina Edvinsson

#3 - Nilmas Bokhylla

Haha lite roligt att jag precis skrev om just Malin Fors ;) Har bara orkat med en bok dock!