Omdöme: Det var länge sedan jag tyckte att böckerna om Malin Fors hade börjat spåra ur och nu verkar Mons Kallentoft bara spotta ur sig dem rent slentrianmässigt. Det blir väl lätt så med långdragna deckare. Till sist går de att skrivas på rutin. Det är väl inte direkt något alls som tilltalar mig med den här boken, men jag ska försöka strukturera upp det hela lite.

 

Om vi börjar med själva huvudkaraktären Malin Fors så tycker jag att hon är så oerhört egoistisk att jag inte kan frammana några som helst sympatier för henne. Hon är dessutom ensamstående och alkoholist och passar därför perfekt in i polismallen som de allra flesta deckare brukar rätta sig efter. Jag måste nog erkänna att min antikampanj mot Malin Fors beror på att hon är kvinna (hur fördomsfullt det än är) och för att hon försummar sin enda dotter. Jag lyfter inte ens på ögonbrynet när Harry Bosch, Alan Banks eller Harry Hole gör exakt samma sak. Jag har så svårt att ta till mig att en kvinna kan känna den apatin (okej, starkt ordval men hon är nästan apatisk stundtals) gentemot sina barn. Kanske valde Mons fel huvudperson att skriva om helt enkelt. Jag har dessutom svårt för de andra stereotypiska karaktärerna som den manliga polisen som mer än gärna tar till hårdhandskarna, en kvinna på arbetsplatsen som känner sig hotad av en annan kvinna och en man som hellre vill ta upp körsången igen än att vara med sin adoptivdotter. 

 

Språket är som vanligt, kanske till och med lite lättare och lustigare. De döda rösterna i kursiveringarna är kvar men tack och lov så kan inte Malin Fors höra dem denna gång och de är inte heller så frekvent förekommande. Men språket som i de första böckerna kändes nytt och spännande känns nu mest som en börda. Vad är det för perspektiv boken är skriven ur? Vem är jag som läsare? Ibland är jag Malin Fors, ibland någon annan karaktär och ibland finns det ett allsmäktigt perspektiv och inte sällan blandas dessa upp. Som exemplet ovan, då man ser saker ur Svens perspektiv. Eller? Först är det Malin och sedan är det Du? Som något sorts andligt mellanting? Jag kan inte förklara det bättre än så.

 

Handlingen i boken kan kännas aktuell i och med att det handlar om privatiseringen av vården (Lite samma sak som Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind var inne på) och det kan få läsaren att tänka på sina egna värderingar. Ibland blir det dock lite mycket moralpredikningar för min del. Det är inte en politisk debatt jag vill läsa (dessutom en väldigt dålig sådan då bara ena sidan lyfts fram) utan en spännande deckare. Slutet ska jag inte ens gå in på. Det var för lätt. Allt var för lätt. Boken var för simpel och jag känner mig inte alls nöjd efter att jag har läst ut den.

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon

 

Midvinterblod (Malin Fors #1)

Höstoffer (Malin Fors #3)

Vårlik (Malin Fors #4)

Den femte årstiden (Malin Fors #5)

Vattenänglar (Malin Fors #6)