Titel: Sonen
Författare: Jo Nesbø
Antal sidor: 540 (Inbunden)
ISBN: 97891 642 04363
Publiceringsår: 2014
Serie: -
Originaltitel: Sønnen
Första mening: "Rover glodde ner i det vitmålade stengolvet i den elva kvadratdecimeter stora, avlånga fängelsecellen."
Recensionsexemplar från Piratförlaget.
Handling: Sonny Lofthus är professionell syndabock, han tar på sig andras synder mot en dos heroin. Han har suttit inspärrad på Norges mest flyktsäkra fängelse i tolv år när han en dag får höra något som förändrar hans liv. Han har äntligen hittat ett substitut till heroinet, hans liv har fått ett syfte och en högre mening. Kort därefter traskar han helt sonika ut ur fängelset, inte helt smärtfritt men nästintill, på jakt efter de personer vars synder han har sonat.
Omdöme: Jag hade höga förväntningar på den här boken och det har jag i princip alltid när det handlar om en ny bok av Jo Nesbø och han har heller aldrig gjort mig besviken. Fram tills nu. Jag saknar nog Harry Hole lite ändå. Boken är absolut inte dålig på något sätt men jag känner mig heller inte helt nöjd när jag har läst ut den. Jag brukar vara utmattad av alla cliffhangers, ha grus i ögonen efter alla sömnlösa nätter när jag inte har kunnat lägga ifrån mig boken och blivit överraskad både en och två gånger men inget av detta kan jag tillskriva den här boken. Jag vet inte riktigt vad det beror på heller för alla de klassiska ingredienserna för en Jo Nesbø-bok är där. En huvudperson som precis har gjort sig fri från sitt missbruk och alltid är på gränsen till återfall, en undre värld med knark och trafficking som sköts av en oåtkomlig maffiabosstyp och en personlig uppgörelse med råa mord och tuffa attityder. Vad är det då som inte riktigt är samma? Kan det vara så enkelt att det är huvudpersonen som inte fastnar, Simon Kefas som kriminalkomissarie istället för Harry Hole. Jag vet att livet måste gå vidare och att Jo Nesbø förmodligen inte vill skriva en långkörare om samma karaktärer, vilket förmodligen är ett smart drag men samtidigt lite skräckinjagande. För det blir samma bok om andra karaktärer. Jag kanske hade varit mer förlåtande om Jo Nesbø hade bytt till ett helt annat spår, det här blir bara samma bok fast från ett annat perspektiv. Nu ska jag sluta tjata om Harry Hole.
Jag kan peka på en specifik anledning som gör att jag inte kan finna någon sympati till Simon Kefas som nog får sägas axla en av rollerna som huvudkaraktär och det är när han vid ett tillfälle skriker kärring åt sin sambo, följt av några andra inte så snälla saker. Det är en gång men det är en gång för mycket för mig och trots att jag gärna läser om trasiga poliser så har även jag en gräns där det blir för mycket trasighet, när respekten för sin närmaste inte finns. Sedan tycker jag att Sonny Lofthus porträtteras alldeles för vänligt, han är ingen lammunge bara för att han kanske inte har begått de morden som han har suttit inne för. Att en kvinna sedan går och förälskar sig i honom kan jag se både som högst otroligt men även trovärdigt, på den punkten har jag inte riktigt bestämt mig än. Min första tanke är att hon är galen som blir förälskad i någon som har suttit inne och som nu är på korståg men vid en närmare eftertanke så är det kanske inte så konstigt sett till hennes bakgrund.
Jag ska inte avslöja mer om bokens handling nu men kan avsluta med att det är en rå deckare som kanske inte uppfyllde mina förväntningar, som eventuellt var satta i det allra högsta laget. Jag är snäll med betyget den här gången, Jo Nesbø lever fortfarande lite på gamla meriter hos mig.
Betyg: 4/5
Böcker som jag tidigare har läst av Jo Nesbø:
Polis (Harry Hole #10)
Gengångare (Harry Hole #9)
Pansarhjärta (Harry Hole #8)
Snömannen (Harry Hole #7)
Frälsaren (Harry Hole #6)
Smärtans hus (Harry Hole #4)
4 kommentar(er)
